Vi är den bästa arbetsplatsen för några, men inte för alla.

Bland det första jag ser när jag kliver in på Norteam är rutschkanan. Den står mitt på golvet, precis mellan en rad skrivbord och köket. Fotografen och jag tittar på varandra och nickar. Det här måste vi få med på bild. Problemet är att ingen vill åka.

"Vinkeln gör att du flyger av den", varnar någon. Flera medarbetare erkänner att de aldrig vågat testa efter att ha sett kollegor lämna kanan i luften. Vi får nej efter nej innan en modig medarbetare från tech support låter sig övertalas. Han klarar sig. Oskadd.

Rutschkanan är en av många leksaker på kontoret. Förutom det klassiska pingisbordet finns ett fullt utrustat gym. Vid två stora tv-skärmar sitter fem medarbetare och spelar NHL och FIFA. Ovanför skärmarna hänger inramade Manchester City-tröjor, signerade av Haaland och De Bruyne. Som om det inte vore nog finns det även en replokal med trummor, gitarrer och ett piano.

Det ser ut som en ungdomsgård på steroider och man kan lätt luras att tro att det är hela berättelsen om Norteam. Det är det inte. Vi har i stället kommit för att höra mer om Norteams tillväxtresa, som ska ske genom förvärv och genom att anställa de bästa i branschen. Och det är när vi träffar Martin, grundaren och vd:n, som bitarna faller på plats.

"Jag sjunger och spelar gitarr, men försöker lära mig piano nu", säger han. Norteam är hans bebis och platsen han spenderar mest tid på. På det här viset hinner han med både fritid och arbete.

Chansningen

Innan Norteam hade Martin en framgångsrik karriär på ett väletablerat IT-bolag. Vi pratar så framgångsrik att han vid 26 års ålder var den högst avlönade personen i Sverige under 30 år, enbart som ett resultat av sina försäljningar.

"Jag hade ett hum om att jag hade lojala kunder som ville följa med mig. Det var en kalkylerad risk", säger han om beslutet att sluta och starta eget.

Sagt och gjort, i mars 2017 startade han bolaget. De första sex månaderna satt han ensam på Epicenter, sedan ett halvår ute hos kund. Ungefär samtidigt gjorde han något som var betydligt mindre kalkylerat: han skrev på hyreskontraktet för den lokal i Ulvsunda Industriområde som vi befinner oss i nu, med inflytt året därpå. En gammal Ericsson-fastighet från 1920-talet, ljus och med högt i tak, betydligt större än vad ett enmansbolag rimligen behövde.

"Det var en chansning att jag skulle kunna fylla lokalerna med anställda till 2018."

Han fyllde lokalen. Sedan dess har den byggts ut tre gånger, och den fjärde utbyggnaden pågår medan vi pratar. När den är klar är kontoret på 1 100 kvadratmeter.

Men han var aldrig riktigt ensam på Epicenter. Hans pappa hjälpte till att dra i gång bolaget och blev kvar. Mamman hjälpte till att bygga upp HR-funktionen och stannade i två år. I sju år var Norteam ett familjeföretag i ordets bokstavliga mening, och flera av dem som anställdes i början är kvar än i dag.

I maj kom nya ägare in, Evolver, med finansiella muskler och erfarenhet av att bygga bolagsgrupper som växer genom förvärv. I samband med det köptes pappan ut, som äntligen fick gå i pension.

Martin ville accelerera, och det får han göra nu. Men något annat tog också slut i och med det.

"Nu är vi inget familjeföretag längre."

Han säger det utan dramatik. Samma lugn behåller han när jag frågar om övergången har varit enkel och om framgången varit självklar:

"Mitt standardsvar är alltid att det har varit jobbigare än jag trodde. Jag har varit naiv ibland, men lärt mig av det som inte gått bra."

Bredden och spetsen

Om det låter som ett bolag som sitter och sörjer den tid som var, är det fel. Norteam ska mer än dubbleras och passera hundra medarbetare och Martin är fullt upptagen med att bygga det som ska bära vikten.

Slogan är "IT can be more". Uttrycket kom från en byrå som skulle sammanfatta verksamheten, och den hade lätt kunnat bli ännu en tagline på en vägg. I stället har den blivit ett sätt att beskriva vad jobbet faktiskt går ut på.

"Det finns generalister och specialister inom it. Men på Norteam verkar vi inom sex vertikaler som gör att du behöver bredden som en generalist och spetsen som en specialist."

De sex områdena är Infrastruktur & Molntjänster, Affärssystem & Analys, AI & Automation, Arbetsplats & IT-support, Säkerhet & Övervakning och ITSM & Managerade tjänster. Det är där de arbetar, och Martin är noga med att det inte handlar om att underhålla något som redan finns.

"Vi förvaltar inte. Vi ska kunna stötta verksamheten i takt med att den utvecklas."

Det tekniskt tyngsta det senaste året är AI-agenter byggda i Microsoft Foundry, som automatiserar flöden hos kunderna. Men det som förändrat jobbet mest är inte tekniken i sig utan vad man numera blir ombedd att göra med den.

Förändringsledning med AI, säger Martin, är något de inte hade kunnat jobba med för två år sedan. Internt beskriver han AI-arbetet som konstant pågående, både för att effektivisera egna flöden och kundernas och det är ett av de områden bolaget tittar på när det gäller förvärv.

Att äga sin skit

Samma ovilja mot det urvattnade går igen när han pratar om kulturen. Norteam har inga värdeord. De har non negotiables, framtagna i workshops med medarbetarna och formulerade så rakt att de nästan låter oartiga.

Att "äga sin skit" är en av dem. En annan är att ”version 1 alltid slår version 0”, alltså att något halvfärdigt som finns är bättre än något perfekt som inte gör det. Han förklarar den med en enkel liknelse: "Office 2010 var aldrig perfekt, men det var där man började. Så jobbar vi också."

Kulturen som byggs nu är dock redan framgångsrik. När Norteam gjorde Great Place To Works medarbetarundersökning blev de certifierade direkt som en riktigt bra arbetsplats. För Martin handlade det mindre om utmärkelsen och mer om att få veta hur den kultur han byggt upplevs som han vill att den ska.

"Jag vill att alla ska känna att de kan komma till mig direkt. Att de ska veta att frågan alltid är fri att ställa. Och vill man inte komma till mig direkt kan man ställa anonyma frågor under varje månadsmöte.”

Utanför schemat umgås många privat. Och snart åker alla till Nice, på Norteams årliga resa.

”Vår kultur passar inte alla."

En vd som gärna vill växa snabbt och rekrytera många har alla skäl att sälja in sitt bolag som en plats för alla. Men Martin gör tvärtom.

"Vår kultur passar inte alla. Det är viktigt att lyssna in om personen är rätt. Vi är den bästa arbetsplatsen för några, men inte för alla."

Vem trivs då?

"Någon som gillar högt tempo och att leva i en föränderlig miljö. Det låter basalt, men jag tror att det är nyckeln. Är man för trygghetssökande är det här inte en jättebra miljö."

Han är lika obeveklig mot sig själv. På frågan om hur andra skulle beskriva honom kommer svaret snabbt och utan omsvep: snabb, med högt tempo, kanske upptagen. Hur han vill bli beskriven är han också mycket säker på.

"Schysst, rättvis, rak och transparent. Det är alltid kul att vara omtyckt, men det är inte mitt självändamål."

Och så, som en förklaring till alltihop:

”Bolaget är min bebis och jag vill nå våra mål. Och inget av det vi har åstadkommit, eller vill uppnå framöver, skulle vara möjligt utan alla fantastiska kollegor och det starka teamet vi har.”

Det som inte får gå förlorat

Den som börjar på Norteam i höst ska veta vad han eller hon går in i. Det kommer att vara stökigt. Många nya kollegor på kort tid, rutiner som inte hunnit sätta sig, saker som avgörs medan man går.

I gengäld finns möjligheter både i Sverige och utomlands, och ett optionsprogram som alla får ta del av.

"Karriärmässigt är det kanon för den som gillar att utvecklas", säger Martin.

Men den mest intressanta frågan är ändå inte vad som ska förändras. Det är vad som inte ska göra det. Och det är den enda fråga under vår timme där han tvekar innan han svarar.

"Det är frågan om det finns något sådant."

Sedan kommer det ändå.

”Vi är måna om att bibehålla kulturen, att den är inkluderande och att människor är schyssta och omtänksamma mot varandra. Det är något som blir extra viktigt nu när vi växer. Det är just kollegorna och teamet på Norteam som gör vår utveckling möjlig.”

Vi har pratat länge och två i Martins team väntar otåligt på att jag ska avsluta intervjun. De har en egen intervju att göra, då de har kommit långt i nästa rekrytering och sista mötet före beslut ska ske. Kvar blir jag framför sofforna, där NHL-spelandet fortfarande pågår. Och när jag frågar om några fler vill testa rutschkanan blir svaret återigen nej.