Just nu, när knopparna bryter sig fria i vårsolens strålar, när människor åter samlas på gator och uteserveringar, kan Covid-19 kännas avlägset.
Under pandemin, innan vaccin och mildare virusvarianter, arbetade jag på ett företag som drabbades hårt. I april 2020 förlorade företaget 90% av sin omsättning.
Trots flera åtgärder räckte de inte till för att få kunder att handla. Korttidspermitteringarna var inte tillräckliga. Företaget förlorade pengar i en skrämmande takt, vilket ledde oss till en punkt där vi var tvungna att drastiskt sänka våra kostnader.
Resultatet blev två rundor av uppsägningar.
Att fatta det beslutet och genomföra uppsägningarna var bland det svåraste jag någonsin har gjort. Att skicka människor ut i arbetslöshet i en tid av global kris var smärtsamt.
Konsekvenser för varumärke och engagemang
I Sverige har vi en lagstiftning och best practise som reglerar uppsägningar. Jag är inte insatt i hur det hanteras i USA, men jag kan inte låta bli att reflektera över Twitter och rapporterna i media om hur de hanterade uppsägningar av sin personal.
En del anställda har "fått beskedet" genom att de inte kunnat logga in på sina datorer på morgonen. Andra har informerats under helgen via e-post.
Jag undrar hur detta agerande påverkar företagskulturen och anställdas uppfattning om varumärket. Sprider det en rädsla för att "få sparken" om man gör fel? Har antalet sökande till lediga tjänster minskat?
Jag är ganska säker på att Twitters hantering inte bara skadar de anställda, men även företagets förmåga att engagera sina anställda och rekrytera rätt personer.
Hur gör man rätt?
Jag följde lagstiftningen och "best practise" när jag hanterade uppsägningar. Jag sökte även råd från en vän som har erfarenhet av uppsägningar, för att planera intern kommunikation.
Gjorde jag allt perfekt? Uttryckte jag mig alltid rätt? Det finns definitivt utrymme för förbättringar i hur jag hanterade saken. Jag följde reglerna och agerade med företagets bästa i åtanke, men jag tvivlar på att jag finns på listan över de mest omtyckta personerna bland dem jag var tvungen att säga upp.
Som chef får man acceptera att man inte alltid kommer att vara omtyckt. Men man måste kunna se sig själv i spegeln och känna sig säker på att man gjorde sitt bästa, med de rätta intentionerna.
Jag har lärt mig att:
- Visa mycket empati, både mot dem som sägs upp och de som blir kvar i organisationen, samt mot mig själv.
- Ta hjälp. Jag konsulterade arbetsgivarorganisationen för att förstå juridiken, samt bad min vän om råd.
- Vara transparent och tillgänglig för frågor. Informera så mycket det går.
Slutsats:
Under dessa hårda tider ligger det tyngsta ansvaret på ledarskapet, som inte bara måste prioritera företagets överlevnad, utan även ta hänsyn till de människor som drabbas hårt av de beslut som fattas.
Den svåra balansgången mellan affärsnödvändighet och mänskligt ansvar är en av de mest krävande aspekterna av ledarskap.
Medan ingen situation är perfekt, kan vi alla lära oss av våra erfarenheter och sträva efter att agera med empati, öppenhet och integritet.
På så sätt kan vi möta utmaningarna i svåra tider och samtidigt behålla vår mänsklighet.
